SKARPRÄTTARE GYLL & HELL

Följande berättelse är hämtad ur Västerbottens Läns Hembygdsförenings årsbok 1936. Årgång 17. Författare är Carl H Nyström, som var folkskollärare i Bureå och värnade om hembygdens historia. Han utverkade att Hembygdsgården kom till hembygdsparken i Bureå. Av alla berättelser jag läst i ämnet, anser jag denna vara den bästa och närmast sanningen. Nyström verkar ha forskat rejält i ämnet, se källor efter artickeln. Här till vänster kan ni läsa om inblandade personer.
Kalle Hällgren

När bödelsbilan gick på Bureheden
av C. H. NYSTRÖM

Om man från Bureå färdas den smala och småbackiga kustlandsvägen söderut över Bureheden, uppför den långa och besvärliga Högbacken, och från dess krön fortsätter ytterligare en och en halv kilometer över det vågiga hedlandskapet, så har man passerat en vägsträcka, som för några dödsdömda och deras anhöriga varit en sannskyldig Via Dolorosa. Där ute på heden, en halv mil söder om Bureå och ett hundratal meter väster om gamla landsvägen, låg nämligen en gång Skellefteå tingslags senast använda avrättningsplats. När och under vilka omständigheter den kom att förläggas dit, har inte med visshet kunnat utrönas, men följande på tradition och faktiska förhållanden stödda förklaring torde få anses ganska plausibel.
Under 1800-talets tre första decennier var prosten, d:r Nils Ström kyrkoherde i Skellefteå socken. Sedan lång tid tillbaka hade tingslagets avrättningsplats varit förlagd på kyrkoherde boställets mark vid Dalkarlsliden. Men förklarligt nog ville ingen ha sin mark besudlad med en fördömd människas blod, och därför skulle en avrättning så vitt möjligt ske på gränsen mellan tvenne socknar, i själva rågången, på ingen mans ägor eller å kronomark. Traditionen förmäler också, att prosten Ström med ovilja såg, att de hemska exekutionerna skedde på hans bostälIsmark och att han därför utverkade, att avrättningsplatsen förlades till den del av Bureheden, som då var kronopark. Sista avrättningen vid Dalkarlsliden skedde så vitt man vet år 1818, och då denna händelse säkerligen blev avgörande för frågan om avrättningsplatsens framtida förläggning, må den här i korthet beröras.
Den 29 januari 1818 firade prosten Ström bröllop för sin dotter Lovisa och fänriken A. F. Ridderstrå1e. Högtidligheterna i prostgården pågingo just som bäst, då glädjen helt plötsligt stördes av att prostens loge stod i ljusan låga. Bröllopsgästerna fingo ögonblickligen skynda till släckningsarbetet, men såväl den med otröskad säd fyllda logen som en sädesbod i närheten nedbrunno till grunden. Utredningen gav sedan vid handen, att elden hade anlagts av tvenne illasinnade pigor från Skellefteå kyrkostad, Maja-Stina och Anna Andersdotter, som ville hämnas på prosten Ström för att denne "enligt deras tanka utverkat et kong!. Påbud angående lösa Personers utrymmande ur nämnde kyrkostad". För sitt brott blevo bägge pigorna dömda att mista livet genom halshuggning. Efter ingiven nådeansökan blev Anna Andersdotter visserligen benådad till livet, men hon fick i stället "umgälla sitt brott med femton par ris, uppenbar kyrkoplikt å en söndag samt tio års arbete å tukthuset i Stockholm", medan Kungl. Maj:t däremot ej ansåg sig äga anledning att benåda Maja-Stina Andersdotter. "Sig själv till straff och andra till varning" avrättades hon vid Dalkarlsliden den 19 augusti 1818. Hon var då 42 år gammal. Att prosten Ström efter dessa hemska händelser, som på ett mycket pinsamt sätt måste ha berört honom personligen, inte längre ville upplåta mark för avrättningarna, må ingen förundra sig över. Alla senare avrättningar inom tingslaget kommo också att verkställas å Bureheden.
Enligt gammal tradition skulle avrättningarna helst ske i närheten aven korsväg. På Bureheden förlades avrättningsplatsen strax söder om den plats, där gamla vägen från Istermyrliden möter gamla kustlandsvägen. Där bortröjdes skogen, så att en rund glänta av ungefär 20 meters genomskärning bildades på den jämna hedmarken. Sedan röjdes en bred gata fram till landsvägen, så att såväl stupstocken som steglet därifrån voro synliga.
När en avrättning skulle ske, uppbådades bönderna från tiotals byar i trakten för att, försedda med långa störar, "stå spetsgård". Ännu mot slutet av 1800-talet kunde man vid besök på Bureheden göra sig en klar föreställning såväl om gläntans storlek som om stupstockens läge och spetsgårdens omfång. Stupstocken och stegelhjulet funnos då delvis kvar, och resterna av de stavar, som använts vid spetsgården och som kvarlämnades efter varje förrättning, lågo i spridda hopar på platsen. Vid avrättningarna strömmade folk till från byar och gårdar på många mils omkrets, gästgivargården i Bureå hade vid sådana tillfällen goda dagar, och även där ute vid avrättningsplatsen såldes förfriskningar av tillfälliga försäljare. Många åskådare klättrade upp i träden för att bättre kunna följa den hemska händelsens gång, men det berättas också, att en och annan i förskräckelsen ramlade ner från sin höga utsiktspunkt, när mästermannens bila föll. Då avrättningarna ansågos ha en stor pedagogisk betydelse - de skulle ju vara "androm till varnagel" - så skall man på många håll ha reserverat platserna innanför spetsgården för läs- och skolbarn samt för unga drängar och pigor. Ehuru någon tradition härom inte finnes från våra trakter, är det sannolikt, att så även skett vid avrättningarna på Bureheden.
Som tjänstgörande skarprättare på Bureheden nämner traditionen "Gammel-Gyll'n" från Umeå samt en soldat Hell från Innervik. Den förstnämnde, som hette Jakob Gyll, var född år 1791 i Wasa i Finland men flyttade år 1813 till Umeå landsförsamling, där han först bosatte sig i Norrfors men sedan flyttade till Kyrkobordet. Där avled han år 1863. Namnet Gammel-Gyll torde han ha fått för att man i dagligt tal skulle kunna skilja honom från hans tre söner, av vilka den äldste, Primus Gyll, född år 1818, blev fjärdingsman och fånggevaldiger . Gyll uppgives ha varit "stor, stark, snäll, godmodig, barnkär samt ha haft små guldbilor i öronen". Liksom skarprättare i allmänhet ville han gärna före varje förrättning förse sig med en styrketår. Vid en avrättning i Sävar år 1839, där Gyll tjänstgjorde, hade länsmannen t.o.m. fått särskild order av kronofogden, att "hålla noga öga på Gyll, så att han ej får tillfälle att supa sig full".


Skarprättaren och soldaten Olof Olofsson Hell var född år 17762. I början av 1800-talet skall han ha varit bosatt i Innervik, men sedan flyttade han till Varuträsk, där han åtminstone är bosatt på 1830-talet. Att döma av en ännu bevarad handling var hans distrikt inte strängt begränsat till Västerbotten. Den 30 april 1833 kallades han nämligen "att sig oförtöfvadt uti Norrbotten för afrättandet af en till lifvet dömd Rysk undersåte infinna". Hans bila skall ända till i våra dagar ha funnits kvar i Varuträsk, där den slutligen skall ha använts till rovhacka.
Egendomligt nog är traditionen om skarprättarna ganska torftig. Man vet t.ex. inte, vilken av de två skarprättarna, som tjänstgjort vid de två första avrättningarna å Bureheden, och beträffande deras klädsel nämnes endast, att de hade en svart kåpa utanpå kläderna samt små guldörhängen i form av bilor som tecken på sin värdighet. Enligt en något dunkel tradition skall skarprättaren strax före avrättningen ha hållit sig dold i en liten rishydda strax utanför spetsgården och först "när prästen sagt amen" rusat fram, kastat av sig kåpan och utfört sitt hemska uppdrag.
Bödelns göranden och låtanden voro ofta omgivna av fasa och övertro. Om Gammel-Gyll'n berättas t.ex., att "han i sitt skåp hade en flaska med droppar, som han tog in, när han skulle ta livet av folk. En gång, när han hade tandvärk, råkade han av misstag ta in av de dropparna. Då kände han, att han måste ta livet av någon, så gumman kom med katten." Om skarprättaren Hell vet man berätta, att han under sin Innerviks tid hade bilan väl fastsatt på väggen ovanför köksdörren. En gång, när en flicka kom på besök, skall bilan ha skakat till, när dörren öppnades. Detta ansågs som ett dåligt tecken för flickan. Hell skall då ha tagit ner bilan och strukit den två gånger under vänstra foten. På liknande sätt skall han också ha förfarit strax före avrättningen för att hans värv skulle lyckas väl. Vid den första avrättningen på Bureheden, då en som man trodde trolldomskunnig lapp fick sätta livet till, skall mästermannen ha ansett nödvändigt att stryka bilan under vänstra foten inte mindre än tre gånger. Vidskepelse och övertro frodades f. Ö. kring allt som hade med avrättningarna att göra. Så t.ex. berättas det, att folk ofta knaprade stickor från stupstocken på Bureheden för att därmed bota tandvärk och andra sjukdomar. Och ännu i det 20 :de seklet har månget av mörkrädsla och vidskepelse uppjagat sinne bävat inför förmenta spöksyner där ute på heden. Ty det ansågs givet, att där de dödsdömda "gått åt", där skulle de också "gå igen", och där skulle en hel del andra övernaturliga händelser inträffa.

Såvitt man kunnat utröna ha endast tre avrättningar ägt rum på Bureheden. Den första exekutionen gällde lappmannen Nils Persson från Auktsjaurs renland i Arvidsjaurs socken. Han hade den 12 januari 1826 mördat nybyggaren Sivert Nilsson från Arjeplog i avsikt att komma åt dennes medförda egendom. Mordet skedde nära vägen mellan Högheden och Nyträsk vid den s.k. Kusån eller Tvärån i Jörn socken. Enligt Perssons egen berättelse hade de båda männen gått ner till ån och där huggit upp en vak för att släcka sin törst. Därvid tog, Persson sin yxa och slog ihjäl sin kamrat. Han försökte sedan få ner liket i vaken, men då den lilla ån var för grund och liket ej fullständigt kunde döljas av snön, blev brottet upptäckt av några förbipasserande personer. Persson dömdes sedan till halshuggning och stegling, och denna dom fastställdes av Högsta Domstolen den 21 december 1826. När avrättningen ägde rum vet man ej säkert, men med största sannolikhet skedde den i januari eller februari 1827. I Arvidsjaurs kyrkböcker finnes nämligen dödsdatum icke angiven. De endast upplysa, att Persson "förmäles genom ryktet vara avrättad". Enligt en bestämd tradition var denna avrättning den första, som verkställts på Bureheden. Den var också den enda, vid vilken stegling förekommit. Det stegelhjul, varav en del ännu finnes kvar i Skellefteå museum, skulle alltså ha använts vid detta tillfälle. Den stympade kroppen placerades därvid på stegelhjulet och fick ligga där en kortare tid - enligt traditionen i tre dagar -, medan huvudet däremot fastspikades på spetsen aven påle. Där skall det sedan ha suttit i åratal till föda för fåglar och fasa för folk, till dess det till slut ramlade ner av sig självt. Det berättas också, hur skjutspojkar och andra vägfarande med bävan färdades förbi den avskydda platsen och att de genom mörkret tyckte sig höra, hur den steglade kroppen av vinden slog mot steglet. Eller var det kanske en nattuggla, som passade på att förse sig av människoresterna.
Nästa gång avrättningsplatsen skulle komma till användning var en senhöstdag år 1830. Då avrättades nämligen 22-åriga änkan Sara Greta Persdotter från Ersmark för mord på sin åtta månader gamla son. Enligt Högsta Domstolens utslag skulle hon "mista högra hand, halshuggas och i bål e brännas", och denna dom verkställdes å Bureheden den 4 november 1830 vid 9-tiden på morgonen. Då Sara Gretas historia har sitt särskilda intresse, skall den längre fram i denna skildring utförligare behandlas.
Ungefär sex år skulle förgå, innan marken på Bureheden åter besudlades med mördarblod. Det var, när 27-årige inhysesmannen Nils Petter Persson Sandström från Storkåge avrättades för hustrumord. Sandström eller "Nils Petter", som han allmänt kallades, hade i januari 1835 ingått äktenskap med Anna Magdalena Johansdotter. Men äktenskapet blev mycket olyckligt. Mannen var hård mot hustrun och hängav sig åt uteliv och dryckenskap. Hustrun var ofta vid dåligt lynne och förebrådde sin man för otrohet. Denne blev även illa bemött av sin svåger och svärmor, som ansågo, att han ingått äktenskap endast för hemgiftens skull. På kvällen den 16 januari 1836 upprepade hustrun sina vanliga förebråelser och sökte övertala sin man att avstå från en påtänkt resa till Skellefteå kyrkostad dagen därpå. Häröver blev mannen så uppbragt, att han tidigt på morgonen den 17 januari strypte sin hustru genom att med bägge händerna fatta tag om hennes hals. För att söka dölja sitt brott och giva händelsen sken av självmord genom hängning släpade han den döda in i kammaren, där han band ett rep om hennes hals. Två timmar efter dådet reste Sandström i sällskap med en granne till Skellefteå kyrkostad, men när han på kvällen kom hem, blev han av länsmannen häktad såsom misstänkt att ha bragt sin hustru om livet. Efter trenne förhör inför häradsrätten medgav Sandström slutligen, att han dödat sin hustru av våda, ehuru omständigheterna talade för överlagt mord, och den 14 april 1836 dömdes Sandström, att för dråp å sin hustru "giva liv för liv och halshuggas". Sedan domen avkunnats, erkände dock Sandström, att han uppsåtligen dödat sin hustru, och domen blev därför av hovrätten skärpt till mistning av högra handen, halshuggning och stegling. Sandström begärde emellertid nåd, men Kungl. Maj:t fann "ej anledning att bevilja honom nåd annorledes, än att vid straffets verkställighet högra handens avhuggning och kroppens stegling ej må äga rum". Dödsdomen skulle alltså verkställas, och enligt anteckningar i Skellefteå landsförsamlings arkiv avrättades Sandström på Bureheden den 9 november 1836.
Ehuru denna avrättning blev den sista avrättningen på Bureheden och sannolikt den näst sista i Västerbottens län, har traditionen ytterst litet att förmäla om Sandström och hans avrättning. A v rättegångsprotokollen får man dock veta, att han var av "reslig och stark kroppsbyggnad samt känd för mycken fysisk styrka och begåvad med ett fördelaktigt utseende". I motsats till andra dödsdömda skall han vid exekutionen ha varit klädd i mycket enkla kläder; han skall bl.a. ha varit iförd s.k. kängskostövlar. Var kroppen begravdes ha arvsägnerna ingenting att berätta om. Antingen torde hans kropp ha myllats ned på platsen eller också jordades den i all tysthet i den s.k. ogärningsvrån vid Skellefteå landsförsamlings kyrka.
Den av de nämnda avrättningarna, som längst levat kvar i tradition och visdiktning, är Sara Greta Persdotters. Därtill bidrog hennes ånger och förtvivlan, hennes ungdom och ståtliga utseende samt säkerligen den omständigheten, att huvudpersonen i detta fall var kvinna. Låt oss då i tankarna rekonstruera händelserna i hennes tragiska historia.
I Furunäsets by i Skellefteå socken bodde soldatänkan Catarina Dorotea Persdotter. Den 25 oktober 1808 födde hon "efter olovlig beblandelse" en flicka, som fick namnet Sara Greta. Sägnen berättar, att flickan redan i barndomen hade en mycket egendomlig syn, som varslade om hennes kommande öde. När hon var elva år gammal, skall hon en kväll under gråt ha kommit springande in i ladugården och omtalat för en kvinna, som för tillfället var där, att hon såg en underlig syn på himmelen. När de kommo ut igen, var synen försvunnen, men flickan berättade, att hon sett en vid ring och en hop folk avteckna sig på himmelen och i ringens mitt en man med en yxa. Den som kan, må förklara sägnen om detta järtecken. Elva år senare skulle emellertid synen komma att grymt förverkligas.
Så snart Sara Greta blev myndig, trädde hon i äktenskap med hemmanstillträdaren Nils Andersson från Ersmark. I början bodde de nygifta hos mannens föräldrar, av vilka de genom köp förvärvat 1/8 mantal av kronoskattehemmanet nr 5 i Ersmark. Sara Greta var emellertid illa sedd av svärföräldrarna, och detta vållade henne mycket bekymmer. I augusti 1829 födde Sara Greta en son, som i dopet erhöll namnet Anders. Omsorgen om barnet ökade hennes bekymmer, i synnerhet som mannen en längre tid hade varit sjuklig, och för att finna tillräcklig ro beslöto Sara Greta och hennes man att flytta. Snart stod den unga hustrun ensam med sitt barn, ty mannen avled i november samma år.
Den 31 mars 1830 insjuknade sonen Anders hastigt och avled efter något mer än ett dygns sjukdom. Snart började det ryktet sprida sig, att Sara Greta varit vållande till sitt barns död. Hon hade på apoteket låtit inköpa svavelsyra, som hon inte använt till uppgivet ändamål, hon hade sökt utröna, hur man skulle förfara för att erhålla arv efter ett barn, hon hade uttalat förmodanden, att barnet hastigt skulle dö, och när barnet insjuknade, hade hon inte velat söka medel för återvinnande av barnets hälsa, hon hade påskyndat barnets begravning, och när hon fick höra det uppkomna ryktet, hade hon visat en häpenhet, som ofta förråder brottsligheten. Dessutom visste man berätta, att hon under tysthetslöfte anförtrott sin skuld till en bondson i Storkåge, med vilken hon också tänkt gifta sig. När ryktena togo fastare form, lät kronofogde Clausen upphämta den döda kroppen ur graven, varefter provinsialläkare Genberg och apotekare Westring i Skellefteå verkställde undersökning angående dödsorsaken. De intygade, att barnet dött av svavelsyra. När Sara Greta därefter häktades, erkände hon sitt brott såväl för åklagaren som för doktor Ströms ämbetsbiträde, pastor Öhmark.
Den 18 juni 1830 hölls urtima ting i Skellefteå. Som ordförande tjänstgjorde "den siste lagmannen i Västerbotten", ordinarie häradshövdingen A. M. Kjellersted. Sedan domhavanden påbjudit rättegångsfred, fördes den häktade Sara Greta Pers dotter in. Hon var av reslig växt och mycket vacker. Under djup rörelse och ånger erkände hon oförbehållsamt, vad som lades henne till last. för att bli kvitt omsorgerna om barnet, komma i besittning av arvet efter sin son och kunna slita de band, som satte henne i beroende av sina svärföräldrar, hade hon fattat beslutet att bringa barnet om livet. Vid upprepade tillfällen under loppet av ett dygn hade hon givit sitt barn utspädd svavelsyra, men när hon sett, hur barnet kämpat för sitt liv: hade hon gripits aven häftig ångest, och för att förkorta barnets lidande, hade hon satt sin näsduk för barnets näsa och mun, så att det kvävts. Ehuru hon bittert ångrade sitt brott, ville hon dock framhålla, att om också hennes lilla barn "fått vidkännas ett kort lidande, så vore dock därmed framtidens förförelser avlägsnade och en säll evighet åt barnet förvarad". Sara Greta dömdes emellertid att "mista högra hand, halshuggas och i båle brännas")." Efter rättegången fördes hon "på det säkraste fängslad" med fånggevaldiger till Umeå landshäkte för att där avbida hovrättens och Högsta Domstolens prövning av domen. I en till konungen ingiven skrivelse anhöll Sara Greta, att Kungl. Maj:t av nåd ville förskona henne från dödsstraffet, men då domen var lagligen grundad, fann Karl XIV Johan "ej anledning att henne någon nåd förunna." Det kungl. brevet var daterat den 23 september 1830.
På aftonen den 3 november kommer en fångskjuts söderifrån över Bureheden. I åkdonet sitta utom skjutsbonden en fånggevaldiger och en ung svartklädd kvinna. Det är Sara Greta Persdotter. Lång och besvärlig har resan från Umeå varit. Hon är trött och tillintetgjord av ånger och förtvivlan. De ha nyss färdats förbi den iordningställda avrättningsplatsen. Kanske har hon blickat till vänster in i skogen, och då har hon sett den upphöjda schavotten och det redan färdigbyggda bålet. Nu äro de framme vid Högbacken. Över trädtopparna skymtar man husen nere i byn. Från gästgivargården stiger röken. Där eldas det rum, där hon skall tillbringa sin sista natt.
Snart äro de framme vid gästgivargården. Hur tungt känns det inte för den godhjärtade och begåvade gästgiverskan Burström att nu nödgas hysa en dödsdömd i sitt hus! Men vad är att göra? Alla väsentliga förberedelser för domens verkställande äro redan vidtagna. Redan den 30 oktober utsände kronofogde Clausen "ordres" till byamännen i en del byar, bl. a. i Östanbäck, att infinna sig å Bureheden den 4 november för "att utgöra spetsgård och vara försedda med var sin fyra alnar lång, tillhyvlad, åt ena ändan vässad pik", och ålåg det för övrigt "envar att med stillhet och hörsamhet iakttaga, hvad som av krono Betjeningen tillsagt varder". Kronofogden och övrig kronobetjäning väntas även till gästgivargården, och pastorsadjunkten Anders Öhmark har redan kommit för att förbereda Sara Greta till döden. Ty klockan 9 morgonen därpå skall vedergällningens stund komma.
Att Sara Gretas tankar i dessa sista stunder kretsa kring hemmet och modern och kring hennes egen förestående bortgång är naturligt. Men vem tilltror sig att tillfyllest kunna tolka den dödsdömdas tankar och känslor inför den hemska epilogen i hennes livs historia? I någon mån kan man dock av ett ännu bevarat brev blicka in i hennes tanke- och känsloliv denna sista afton. Hon är inte själv skrivkunnig, men annan person, sannolikt pastor Öhmark, skriver i hennes ställe:

Min goda älskade moder. Snart är min mödosamma jordiska vandring avslutad, snart nalkas jag målet, där min levnads tråd avskärs. Men Gud vare tack och lov, till närvarande stund har en högre kraft uppehållit mina andeliga livskrafter och livat hos mig den saliga övertygelsen, att för dem, som hava Gud kär, tjänar allting till det bästa, att det icke hjälper människan, om hon förvärvade hela världen och toge dock skada till sin själ. Gud, min gode himmelske fader, som i mitt hjärta ingjutit så mycken kraft och så mycken hugsvalelse, hoppas jag ända in i dödens ögonblick även hos mig fortfara i sin kärleksfulla nåd att frälsa syndare. Med ett ord, jag lever av den outsägliga saliga övertygelsen, att segren, som övervinner världen, nämligen min tro på Gud och den han sänt haver Jesum Christum, snart är vunnen. I denna sälla övertygelse hoppas jag också kunna få tillbringa de få återstående ögonblicken av min jordiska levnad, och i denna övertygelse hoppas jag också kunna gå den för kött och blod så rysliga döden till mötes. Och när dessa rader falla i Eder hand, finnes jag icke mera bland de levandes antal i prövningens värld. Då hoppas jag vara invånare uti en bättre värld. Då hoppas jag, att jag hunnit till mitt rätta Eviga fädernesland, där jag så tryggt får vila i min hulde faders sköte. Min goda mamma, sådana äro åsikterna av min nära förestående förvandling, och de äro tröstande, stärkande och hugsvalande för den invärtes människan, och något mera upplyftande för den odödliga anden kan icke finnas än detta glädjens och tacksamhetens uttryck. Gudi vare tack, som mig segren givit haver genom vår Herra Jesum Christum. Goda moder, för Eder återstår icke heller så många prövningens år. Söken av uppriktigt och botfärdigt hjärta, att med den Guds kraft, som är mäktig i de svaga, använda dem till Eder själs förädling till evig salighet, och då tror jag, att vi snart få träffa varandra i en bättre värld, där ingen skilsmässa äger rum. Därföre, sörjer ej över min bortgång. Jag är salig, ehuru ännu endast i hoppet, och hoppet, när det är byggt på klippan Christum, låter icke komma på skam. Goda mamma, emottag med tankan och hjärtat fästat vid försoningens nåd mitt sista farväl på jorden, och påminn min styvfader och andra bekanta de sista ord jag till dem med hjärtats allvar och med en upprörd själ för sista gången talade till dem i Herrans namn. Bedjen dem i Guds namn att söka Herran, medan de kunna finna honom och åkalla honom, medan han är när. Farväl, farväl, men endast en kort tid!

Brevet slutar med några strofer ur "Sions sånger" och med en hälsning till Sara Gretas "Bröderar och Systrar i trone", bland dem en namngiven person i Hebbersfors.
Så snart det ljusnat på morgonen den 4 november började man vid gästgivargården ordna för processionen ut till avrättningsplatsen. Det är mycket folk, som denna morgon söker sig bort över Bureheden. Det kommer människor från alla håll, gående eller med olika slags fortskaffningsmedel, en del å ämbetets vägnar, en del för att stå spetsgård men de flesta av nyfikenhet eller sensationslystnad. Här kommer fångskjutsen med Sara Greta och fånggevaldigern, där är kronofogde Clausen och pastorsadjunkten Öhmark samt skarprättaren och dennes dräng. Liksom vid andra liknande tillfällen marschera tre eller fyra personer med skarpladdade lodbössor på båda sidor om Sara Greta s åkdon, inte av fruktan, att den väl fängslade delinkventen skall fly, men väl för att vara beredda att kuva eventuella oroligheter och sympatiyttringar från folkmassan.
När processionen kom fram till avrättningsplatsen, var spetsgården redan ordnad: ett par hundra personer, som tidigare beordrats till platsen voro försedda med sina långa trä pikar, stodo nämligen uppställda i en ring av ungefär 25 alnars genomskärning. Åskådarna, som hade plats utanför spetsgården, voro denna gång ovanligt många, och en hel del hade även vid denna avrättning klättrat upp i träden för att bättre kunna följa den hemska förrättningens gång. Men även de, som stodo nere på marken, torde ha sett hela förloppet rätt väl, ty stup· stocken var antagligen vid detta tillfälle anbragt på det väl hoptimrade bålet, så att den stympade kroppen med några enkla grepp kunde släppas ner på de brännbara ämnena i bålets inre.
Så föres den dödsdömda innanför spetsgården. Hon är ståtlig men blek och iförd en lång, svart klädning samt åtföljes av de olika funktionärerna. Skarprättaren håller sig dock tills vidare avsides med bilan väl dold under kåpan. Så läses dödsdomen upp, och den dödsdömda och menigheten stämmer upp psalmen 440, vers 5:
"Min' kläder klädas av, min synd, o Gud, begrav
i Kristi sidosår,
så skall min skröplighet bli vänd i salighet,
när jag av jord uppstår."
Och det berättas, att den dödsdömda "tog tonen över alla de andra", så att hennes röst hördes vida omkring. Sedan prästen därefter läst en bön och Sara Gretas ögon blivit förbundna, föres hon upp på bålet och placeras på stupstocken. När mästermannen därpå kastat av sig kåpan samt strukit bilan tvenne gånger under sin vänstra fot som borgen för att hans värv skulle lyckas väl, blixtrar bilan tvenne gånger. för det ena hugget avklippes högra handen, och för det andra skiljes huvudet från kroppen. Giriga lågor slicka inom kort det torra bålet och dess innehåll, och snart finnas därav endast några förkolnade rester.
Skådespelet är slut. förrättningsmän och åskådare söka sig så småningom hemåt, de flesta tystlåtna och uppskakade av den hemska tragedien men somliga samtalande om delinkventens beteende i sina sista ögonblick och om mästermannens säkerhet och kallblodighet vid utförandet av sitt värv. Men borta i f urunäsets by sitter en gammal mor i sorg och vanära ...
Sara Gretas avrättning grep sinnena djupt, och än i dag berättas i hemmen olika versioner av de hemska tilldragelserna där ute på Bureheden denna höstmorgon. Enligt tidens sed diktades långa visor om den tragiska händelsen, vilket i sin mån bidrog till att hålla den i friskt minne. En av dessa visor uppgives vara författad av den präst, som förberedde Sara Greta till döden, nämligen pastor Anders Öhmark, och lär ha haft inte mindre än 32 strofer. Dikten har nu fallit i glömska, men ett litet fragment av densamma finnes dock ännu i behåll. Det börjar med, att Sara Gretas man säger till sin hustru på dödssängen:
Jag dör och far till Gud, min far, men du ett modershjärta
skall bära för min lille son,
som jag nu måste gå ifrån
och lämna kvar på jorden.


Återstoden av fragmentet har följande lydelse:
Sonen, som nu hade makt sin faders gods att ärva,
han måste nu fast med förakt en liten tid här kväljas.
Jag tänkte, om han varit död, så hade aldrig någon nöd
för mig på jorden varit.
En giftig dryck jag honom gav med ett förstockat hjärta.
Från världen han då avsked tar med gråt och mycken smärta, men fastän jag allt detta såg, så kom jag ändå ej ihåg
min egen dödens fara.
En annan visa, som behandlar "tvenne rysliga mord och några hastiga och olyckliga dödsfall, som skedde inom sex månader i Skellefteå socken år 1830", ägnar även fyra strofer åt Sara Greta och hennes brott. Visan, som skall vara författad av förgångsmannen Nils Blylod i Kusmark, sjöngs efter melodien till den gamla psalmen "Gudi min sak hemställer jag. De nämnda stroferna torde ge en god föreställning om samtidens syn på den olyckliga unga kvinnan och hennes förbrytelse:
En moder med ett stenhårt sinn
hon ger sitt barn förgiftet in,
till dess i tredje gångens nöd
av denna glöd
dess and'dräkt kvävs och det får död.

O, ett förskräckligt mördarmod
emot ett menlöst barnablod
att håren sig väl resa må
och bladen gå,
när man det rättligt tänker på.

En tiger, lejon, björn och varg
ej mot sin' ungar är så arg,
som denna kvinnan med förnuft
och äkt(en)skap(et)s tukt
själv mördade sin egen frukt.
Men barnet efter dödens nöd
fick visst en säll och salig död.
Här var dess nöd och lidan stor,
som var kan tro,
men sjunger nu i änglars kor.

Så ha vi då sökt fram det väsentligaste av vad arvsägner och tillgängliga urkunder ha att berätta om avrättningsplatsen på Bureheden och om de olyckliga, som där ute fått sona sina brott under bödelsbilan.
Nu äro minnena av den gamla avrättningsplatsen i det närmaste utplånade. Skogen har växt upp och fyllt igen den glänta, där de hemska exekutionerna ägt rum. Endast några söndermultnade bräder på platsen och den del av stegelhjulet, som förvaras i Skellefteå museum, minna ännu om de blodiga skådespel, som en gång försiggått där ute på den


Källor:
Bygden, Leon., Härnösands stifts herdaminne. (1923).
Dalman & Gunne, Sveriges siste skarprättare A. G. Dalman. (Sthlm 1934). Dixelius-Brettner, H., Prästdottern.
Gunne, G. O., Kvarteret Mäster Mikael och skarprättaren Mikael Reisuer.
(S:t Eriks årsbok 1931).
Larsson, Seth, Ur Östanbäcks byaskrin. ("Västerbotten" 1927).
Lrestadius, F., Studier i Umeå museum. (Umeå 1914).
Levander, Lars, Brottsling och bödel. (Stockholm 1933).
Modin, Erik, Per Adam Kjellerstedt. ("Västerbotten" 1930).
Olivecrona, K., Om dödsstraffet. (Uppsala 1891).
Palmgren, H. Möllman-, Ur arkivet III. ("Västerbotten" 1927).
Westerlund, E., Ett unikt dokument m. fl. uppsatser i "Norra Västerbotten".
En gammal visa från Skellefteå socken. ("Skelleftebladet" 28/5 1935).
1734 års lag, missgierningsbalken.
Rättegångsprotokoll från Häradsrätten och Högsta Domstolen.
Böcker och handlingar i kyrkoarkiven.
Tradition meddelad genom:
fru Anna Nilsson, Fällfors,
fru Ella Marklund, Gravlund, Brännfors,
hrr C. L. Burström och And. Andersson, Bureå,
red. Ernst Westerlund, magister Gust. Renhorn och prosten K. A. Fellström, Skellefteå,
amanuens G. O. Gunne, Mangskog, d:r Erik Modin, MuItrå, m. fl.

Fotnot: Olof Olofsson Hell utförde även avrättningar i Norrbotten.



Skarprättare
Avrättade Bureheden
Sara Greta Persdotter
Se artickel till höger.
Lagman/Häradshövding
Kronofogde
Övriga avrättade Ske-å
Jon Olsson
Se Olof Andersson notiser
Karin Esbjörnsdotter
Se Olof Andersson notiser
Maja-Stina Andersdotter
Se artickel till höger.